Chief

Söta fröken H. tipsade mig om att i New York just nu var det ett band som gällde.

Ett band som är next big thing.

Ett band som heter Chief.

http://www.myspace.com/chieftheband

Vackrast är låten ”Irish Song”

en blogg med lite bilder på bandet:

http://chieftheband.blogspot.com/

Bob Hund

Såg Bob Hund på Popaganda i helgen. Det kanske är ett slitet uttryck att skriva att Bob Hund ägde festivalen. Men det är svårt att beskriva det på något annat sätt.

De ägde verkligen. De ägde scenen, festivalen och oss i publiken. En musikalisk smäll på käften och kram samtidigt. Thomas Öberg stod och svajade ovanpå två staplade högtalare och skrek ut till publiken att det var vi som var Bob Hund också. Att vi var del av världens bästa band.

Bob Hund sparkade alla rumpor på alla band den här året 2008.

Som om tiden stått stilla gick de upp på scen och levererade stenhårt och jag hoppade runt på stället och log som en idiot hela tiden.

Här får ni en spelning från 1996. Precis så var det i lördags. Som om tiden stått still

Låten Dubbel Tvekan påminner mig alltid om när min syster låg på sjukhus 1996. För att muntra upp henne köpte jag singeln till henne. Textraden jag sitter hos dig när du är dålig gör mig alltid lite gråtmild.

Yeasayer

En av höjdpunkterna under Way Out West 2008 var konserten med Yeasayer.

Min kära vän, regissörsgeniet Magnus Renfors hade tipsat mig om bandet. För det är jag honom väldigt tacksam.

Om jag ska jämföra det med andra band så tänkte jag spontant på The Killers och Tears for Fears och lite Smiths kanske och något folk-aktigt?

Otroligt trollbindande live. Missa inte om de kommer till en konserthall nära dig. Jag blev helt glad i kroppen och ville bara dansa dansa dansa när jag hörde dom. En festival är inte en riktig festival om man inte upptäcker ett nytt band på den.

Yeasayer får bli min Way Out West upptäckt.

Jag köpte skivan med en gång när jag kom hem och den är nästan lika bra som live-upplevelsen.

Njut av båda här:

Live

från skivan All our cymbals

Kent ”10 minuter (för mig själv)”

Jag visste knappt att jag hade den här låten inlagd i min ipod.

Men så slog den ner i mina öron när jag stod och väntade på tunnelbanan imorse.

Alla möjliga trevliga tankar snurrade upp i mitt huvud. Alla från åren 1995-1999 ungefär.

Jag såg Kent live så många gånger så jag tappade räkningen. Ofta på festivaler som Hultsfred, Lollipop/Fanclub och en och annan klubbspelning och ett oräknerligt antal för- mitt- och efterfester.

Festivalspelningarna var alltid de galnaste minnena. Glad i hatten av Astrakancider och sköna Dr Martenskängor på fötterna dansade ramlade jag och mina vänner omkring i publiken. Rätt var det var så pussade vi på någon söt, men totalt främmande kille, som var lika glad i hatten han, för att sedan röja vidare genom den enorma publikmassan.

När jag hör den här låten är allt förlåtet, Kent. All arenarock och U2-komplex och trött distans och glåmighet som varit Kent det här årtiondet. För de första två skivorna var på riktigt. och tredje. Resten slipper jag helst.

Här ett klipp från SVT. Kent mimar och programledarna är pajjiga. Ljuva 90tal.

Mario Basanov & Vidis feat. Jazzu

Mario Basanov & Vidis feat. Jazzu ”I’ll be gone”.

http://www.korb.lt/video/illbegone.mov

 

 

En enkel men otroligt vacker musikvideoidé till en av låtarna som snurrar just nu hos mig.

En perfekt måndagslåt som känns som lite bitterljuv sommarvibbig.

Jag tänker på Ibiza, högsommar-Stockholm, sen kväll och tidig morgon, resor och lite vemod.

Försöker förtvivlat få fatt på en mp3 med den här men går bet än så länge.

Foto: Jag själv. Egenhändigt plåtat från segelbåt i Los Angeles januari 2008.

Sinead O’Connor

Juni 1990 åkte jag för första på en resa på egen hand.

Vid Centralstationen i Stockholm, var jag tvungen att kräkas i en plastpåse,

innan jag vågade gå ur mammas bil och mot bussen,

Så nervös var jag.

Jag skulle på språkresa till Frankrike 14 år gammal.

Jag hade bara läst franska i 1,5 år men eftersom min storasyster åkt på språkresa vid samma ålder så var det självklart att jag skulle åka då också.

Jag satte mig ensam längst fram i bussen livrädd för att må illa igen. Hjärtat bankade och jag undrade vad jag gett mig in på, vilka var de andra i bussen,hur skulle det vara i ett främmande land, med ett främmande språk och nya vänner.

Allt kändes otroligt ödesmättat och jag insåg nog redan då

att när jag kom tillbaka till Stockholm fyra veckor senare

skulle jag inte var samma Lisa som när jag lämnade stan.

I min svarta Sony Walkman DD hade jag en kopia av Sinead O’Connors album

I Do Not Want What I Haven’t Got

och spåret som spelades när bussen rullade ut mot E4:an och Europa var

Feel so different

Lyssna på den här på Youtube.

http://www.youtube.com/watch?v=pijEuEjp9Jo

Sinead O’Connors hemsida.

På en resa nu i januari 2008 hittade jag samma album fast på CD.

Jag hade inte lyssnat på det sen 1990 och hela min pubertet och tonårsångest bara svepte in och jag fick gåshud av nästan alla låtarna.

Att den rädda lilla tjejen är samma person som jag idag, känns overkligt och ändå kan jag känna den hisnande känslan av total avsaknad av återvändo som om det var igår.

Spännande, ovisst och samtidigt fantastiskt.

Jag får fortfarande den här låten i huvudet när jag står inför stora livsomvälvande förändringar.

En bild av samma walkman modellen som var min trotjänare och favorit under många år från 1990.

Bild från Ebay.

Olle Adolphson

En låt vars titel kanske låter som en lycklig kärlekssång är Olle Adolphsons

Nu har jag fått den jag vill ha.

Det är inte helt ovanligt att den spelas och sjungs på bröllop.

Men den är egentligen ganska sorglig.

Låten är förstås helt öppen för tolkning.

Olle Adolphson skrev både text och musik och den kom ut 1984 på LP.

Jag tänker på den olyckliga känslan av att känna närvaron av det stundande uppbrottet i en relation. Ömheten finns kvar för sin partner, men i rummet intill väntar slutet och det är som om Olle Adolphson i sin sång vill dra ut ögonblicket en stund för att försena det oundvikliga.

Tystnaden smyger som en katt

genom rummet,

och där ute

är luften redan blå.

Morgonen sköljer undan natten, och slutet

har redan börjat

för oss två.

Foto: Andreas Lundberg

Bonnie ”Prince” Billy

Min musikgenialiske sambo, har sedan vi träffades första gången 2006, tipsat mig om den mest fantastiska musik.

Jag skulle kunna skriva en blogg bara om dom tipsen och har nog tillräckligt med material för ett år framåt.

Dagens sköna låt han spelade för mig strax innan läggdags blev

Bonnie ”Prince” Billy och låten My Way.

Så skört och vackert, en enkel gitarr och en cello?

och därtill en kort vacker lite sorglig text.

Underbart!

Photo by Steve Gullick

Depeche Mode

När jag var i tidiga tonåren ägde jag sju cdskivor.

Alla var skivor var med Depeche Mode.

Det behövdes inget mer. I Depeche Modes låtar fanns all tröst en osäker tonåring behövde.

Låtar som Somebody med den hjärteknipande textraden:

I want somebody who cares
For me passionately
With every thought and
With every breath
Someone who’ll help me see things
In a different light
All the things I detest
I will almost like…

i mina okyssta tonårsöron

så lät det som om det var skrivit bara för mig.

Men det var en annan liten låt på albumet some great REWARD från 1984 som jag tog till min egen;

It doesn’t matter

Texten är lika sorglig,

möjligtvis med en gnutta hopp

om att kanske få träffa den stora kärleken.

Och ändå, en sorts resignation över att olycklig kärlek

och kärlek på avstånd var min lott.

Inget är som olycklig kärlek i tonåren. För mig var det mycket stora känslor och längtan. Genom Depeche Modes musik kunde jag tillåtas vara ledsen och deppig när det kändes svårt.

Photo taken from http://www.pimpfdm.com

Roxy Music

Min ipod har börjat trixa.

Den hänger sig hela tiden och behöver nog få grundlig

10 000-milaservice snart.

Det märkliga är att den vill spela en låt om och om igen mellan resetningarna.

Bitters end med Roxy Music.

Jag kan inte minnas att jag fått den shufflad förut,

men nu vill tydligen min ipod höra den ungefär var 5:e låt.

Kanske inte helt fel som svanesång för en ipod?

Lyssna på en snutt av den här.

Bryan Ferry, stilig som få.