Gene

Gene – Speak to me someone

Hur kan ett cd-album stå ospelat i 8 år?

Av en slump, eller infall eller högre väsens inverkan valde jag Genes album

Drawn to the deep end häromkvällen när jag och sambo spelade skivor för varandra.

Enorm flashback till ca 1998. Den här låten spelade jag på repeat när hjärtat värkte.

Gene finns inte längre, men det finns flera fantastiska skivor.

Det finns dessutom en live upptagning från Glastonbury Rockfestival 1995 där man kan höra min syster och jag tjoa i bakgrunden. den kan ni lyssna på här

RAZ OHARA AND THE ODD ORCHESTRA

En trevlig grej jag brukar roa mig med när jag lär känna nya människor är att musikbattla med dom.

Det börjar med att vi småpratar om musik och vad vi gillar. Sen skickar man länkar till varandra med utmaningen:

Haru hört den hära rå?

och så hoppas jag naturligtvis att personen jag battlar inte hört den artisten så att jag kan stoltsera med att vara den som introducerar min kombatant till ny musik.

Min senaste utmanare är en tysk jobbkontakt från Berlin.

Efter några ronder där han hade hört allt jag skickade lyckades jag tillslut vinna en poäng med Chief.

(se tidigare blogginlägg.)

För att kontra skickade då min motspelare det här:

http://www.myspace.com/razoharaandtheoddorchestra

Min favorit just nu:

”Where he at”

Så himla fint och vackert. Vill bara svepa in mig i ett duntäcke och gråta en skvätt bara för att det finns så underbar musik här i världen.

Chief

Söta fröken H. tipsade mig om att i New York just nu var det ett band som gällde.

Ett band som är next big thing.

Ett band som heter Chief.

http://www.myspace.com/chieftheband

Vackrast är låten ”Irish Song”

en blogg med lite bilder på bandet:

http://chieftheband.blogspot.com/

Bob Hund

Såg Bob Hund på Popaganda i helgen. Det kanske är ett slitet uttryck att skriva att Bob Hund ägde festivalen. Men det är svårt att beskriva det på något annat sätt.

De ägde verkligen. De ägde scenen, festivalen och oss i publiken. En musikalisk smäll på käften och kram samtidigt. Thomas Öberg stod och svajade ovanpå två staplade högtalare och skrek ut till publiken att det var vi som var Bob Hund också. Att vi var del av världens bästa band.

Bob Hund sparkade alla rumpor på alla band den här året 2008.

Som om tiden stått stilla gick de upp på scen och levererade stenhårt och jag hoppade runt på stället och log som en idiot hela tiden.

Här får ni en spelning från 1996. Precis så var det i lördags. Som om tiden stått still

Låten Dubbel Tvekan påminner mig alltid om när min syster låg på sjukhus 1996. För att muntra upp henne köpte jag singeln till henne. Textraden jag sitter hos dig när du är dålig gör mig alltid lite gråtmild.