Jag visste knappt att jag hade den här låten inlagd i min ipod.
Men så slog den ner i mina öron när jag stod och väntade på tunnelbanan imorse.
Alla möjliga trevliga tankar snurrade upp i mitt huvud. Alla från åren 1995-1999 ungefär.
Jag såg Kent live så många gånger så jag tappade räkningen. Ofta på festivaler som Hultsfred, Lollipop/Fanclub och en och annan klubbspelning och ett oräknerligt antal för- mitt- och efterfester.
Festivalspelningarna var alltid de galnaste minnena. Glad i hatten av Astrakancider och sköna Dr Martenskängor på fötterna dansade ramlade jag och mina vänner omkring i publiken. Rätt var det var så pussade vi på någon söt, men totalt främmande kille, som var lika glad i hatten han, för att sedan röja vidare genom den enorma publikmassan.
När jag hör den här låten är allt förlåtet, Kent. All arenarock och U2-komplex och trött distans och glåmighet som varit Kent det här årtiondet. För de första två skivorna var på riktigt. och tredje. Resten slipper jag helst.
Här ett klipp från SVT. Kent mimar och programledarna är pajjiga. Ljuva 90tal.
