Juni 1990 åkte jag för första på en resa på egen hand.
Vid Centralstationen i Stockholm, var jag tvungen att kräkas i en plastpåse,
innan jag vågade gå ur mammas bil och mot bussen,
Så nervös var jag.
Jag skulle på språkresa till Frankrike 14 år gammal.
Jag hade bara läst franska i 1,5 år men eftersom min storasyster åkt på språkresa vid samma ålder så var det självklart att jag skulle åka då också.
Jag satte mig ensam längst fram i bussen livrädd för att må illa igen. Hjärtat bankade och jag undrade vad jag gett mig in på, vilka var de andra i bussen,hur skulle det vara i ett främmande land, med ett främmande språk och nya vänner.
Allt kändes otroligt ödesmättat och jag insåg nog redan då
att när jag kom tillbaka till Stockholm fyra veckor senare
skulle jag inte var samma Lisa som när jag lämnade stan.
I min svarta Sony Walkman DD hade jag en kopia av Sinead O’Connors album
I Do Not Want What I Haven’t Got
och spåret som spelades när bussen rullade ut mot E4:an och Europa var
Feel so different
Lyssna på den här på Youtube.
http://www.youtube.com/watch?v=pijEuEjp9Jo
Sinead O’Connors hemsida.
På en resa nu i januari 2008 hittade jag samma album fast på CD.
Jag hade inte lyssnat på det sen 1990 och hela min pubertet och tonårsångest bara svepte in och jag fick gåshud av nästan alla låtarna.
Att den rädda lilla tjejen är samma person som jag idag, känns overkligt och ändå kan jag känna den hisnande känslan av total avsaknad av återvändo som om det var igår.
Spännande, ovisst och samtidigt fantastiskt.
Jag får fortfarande den här låten i huvudet när jag står inför stora livsomvälvande förändringar.
En bild av samma walkman modellen som var min trotjänare och favorit under många år från 1990.
Bild från Ebay.
