När jag var i tidiga tonåren ägde jag sju cdskivor.
Alla var skivor var med Depeche Mode.
Det behövdes inget mer. I Depeche Modes låtar fanns all tröst en osäker tonåring behövde.
Låtar som Somebody med den hjärteknipande textraden:
I want somebody who cares
For me passionately
With every thought and
With every breath
Someone who’ll help me see things
In a different light
All the things I detest
I will almost like…
i mina okyssta tonårsöron
så lät det som om det var skrivit bara för mig.
Men det var en annan liten låt på albumet some great REWARD från 1984 som jag tog till min egen;
Texten är lika sorglig,
möjligtvis med en gnutta hopp
om att kanske få träffa den stora kärleken.
Och ändå, en sorts resignation över att olycklig kärlek
och kärlek på avstånd var min lott.
Inget är som olycklig kärlek i tonåren. För mig var det mycket stora känslor och längtan. Genom Depeche Modes musik kunde jag tillåtas vara ledsen och deppig när det kändes svårt.
Photo taken from www.pimpfdm.com
Etiketter depeche mode, hjärtesorg, musik, tonår, tröst
